thehanny

väntar aldrig för länge. Lite så tänker jag om min blogg. Jag har ju mina tre trogna läsare, som hänger kvar även fast jag aldrig skriver något. Igår hade jag 6 st, det tycker jag var lite väl desperat och efterhängset av er. Men som vanligt har jag nu inget speciellt att skriva. Förutom att jag och jenny drack te och åt lite översaltade scones ikväll. Det var så salt att tungan riktigt skrympnade ihop. Förstår inte hur jag kunde misslyckas så brutalt, och då har jag inte ens nämnt att jag råkade hälla i 7 dl havregryn istället för 7 vetemjöl. Mitt i allt knådande stod jag och funderade på hur fan havregryn kunde bli en deg, men vad vet jag? Inte mycket om scones i alla fall. Men vad jag skulle komma till var inte hur mina scones blev till, utan att mitt i samtalet kommer ett brutalt stort fordon åkande. Alltså, vi ser det inte, men vi hööör det. Och det låter så stort! Som något vi aldrig tidigare skådat! Vi satte saltet i halsen och slängde oss mot rutan för att se vad detta vidriga monster var. En epa. Det var en epa som kom åkande. En epa med plats för två personer och ett litet flak. Naw, sa vi och fortsatte prata. Och det är liksom först när jag skrivit det här om epan, va, som jag inser att scones-delen nästan var mer intressant. Men bra. hörrni, att vi rett ut det här. Adieu.